Per Swartling tog studenten i Borås 1953 och läste medicin i Göteborg där han blev med.lic. 1961. Efter tjänstgöring vid olika sjukhus utnämndes han 1969 till provinsialläkare i Varberg. 1976 flyttade han till Uppsala som distriktsläkare där han 1979 rekryterades som vårdcentralchef i Tierp. Där blev han kvar i 14 år under ett dynamiskt utvecklingsskede i primärvården. Inom Tierpsprojektet prövades organiserad samverkan mellan hälso- och sjukvård och socialvård och bedrevs primärvårdsforskning.
År 1993 utnämndes han som enhetschef och medicinalråd i Socialstyrelsen med utvärderingsuppgifter inom primärvård, psykiatri och tandvård. Han kom där att handlägga flera kontroversiella frågor såsom amalgam- och elkänslighet och möta patientgrupper som kände sig oförstådda och dåligt bemötta i vården. Efter sin pensionering 1999 återgick han till att under en tioårsperiod vara halvtidsarbetande läkare i Tierp. Han fick då åter visa sin förmåga till god patientkontakt, något som han såg som den viktigaste delen i sitt arbete.
Orädd och självständig var Per Swartling alltid beredd att ta på sig ansvarsfulla uppgifter. Alltsedan studentåren hade han ett engagemang i medicinsk utbildning och sjukvårdspolitiska frågor och han betroddes med en rad fackliga och andra förtroendeuppdrag. Han var ordförande i Distriktsläkarföreningen 1980–84 och vice ordförande i Läkarförbundet 1985–87. Han blev en pionjär inom allmänmedicinen som först 1981 blev en egen specialitet med fastlagd utbildningsgång, inte minst genom hans insatser.
Med sitt ljusa sinnelag, sin värme och vänlighet fick han många vänner. Gudrun och Pelle visade stor gästfrihet, bland annat med en mångårig tradition av öppet hus i adventstid.
Karakteristiskt för Pelle var en aktiv livsstil där morgontidiga joggningsrundor, cykling, segling och tennis var viktiga inslag långt upp i åren. Spänstig, pojkaktig och med glimten i ögat mötte han sin omgivning. En stark livsvilja hjälpte honom att övervinna ett par allvarliga sjukdomsepisoder.
En krets av mångåriga vänner och kolleger i Uppsala kom att dela Pelles och Gudruns intresse för resor och kultur. När åldern inte medgav längre resor blev det i stället en bokcirkel där vi delat läsupplevelser, livserfarenheter och vänskapens gåva. Saknaden efter Pelle är stor men vi minns honom främst med glädje och tacksamhet.