Pelle och Gunilla drev sedan 1970-talet sin gård enligt principer som kunde verka gammeldags, men i själva verket var mycket moderna. Allt giftfritt, ingen konstgödsel. De sålde sina grönsaker på Fyris torg, och sedan 10 år i egen gårdsbutik. Tomater, 100 sorter(!), gurka, potatis och lök, paprika på friland, meloner, vindruvor och blommor. Dessutom lamm, höns och ägg, bin och honung, och mycket annat. Pelle var en av Mälarens få yrkesfiskare, han fiskade gös, med båtar som han byggt själv. På vintern fiskade han med nät som låg kvar under isen, en gammal stenåldersmetod.
Med egna händer byggde han familjens hus och växthus, han kunde byta tak på en jättestor lada, plöja med häst, slakta lamm, eller skjuta en räv eller grävling som blev alltför närgången. Han hade också en sida som många nog inte kände till. Han var student på Katedralskolan, helklassisk linje, med ”litet a” i latin. Han var kunnig i frågor om skog och mark, etnologi, historia och språk, han talade flytande spanska. Så många intressanta och humoristiska samtal vi hade, alltifrån om skinn från vita albino-snokar brukade sättas upp över ladugårdsdörrar som skydd mot sjukdom i gamla tider, eller om det bästa sättet att klyva en stor sten.
Han gick sin egen väg, och kunde inte trivas som anställd där någon skulle bestämma över honom. Det gick inte. Pelle var också en känslig natur, och hade periodvis depressioner. Paradoxalt var han ändå robust och uthållig. Han lämnade sällan sin gård, där trivdes han bäst. Men istället kom världen till Dalby! Under de senaste 10 åren kom cirka 200 ungdomar till Gunillas och Pelles gård, genom organisationen WWOOF (Worldwide Opportunities on Organic Farms). De hjälpte till med alla sysslor mot mat och husrum, stannade i några veckor eller månader- ett litet lantbruksuniversitet, där deltagare från hela världen lärde sig om småskaligt hållbart jordbruk.
Under hela vuxna livet bar Pelle långt hår och långt skägg, han brydde sig inte mycket om yttre flärd. När han skulle flyga till Maine, USA, för utbildning i båtbyggeri, reste han iklädd sitt blåställ. Det väckte visst uppseende i gränskontrollen i bägge länderna. Det var ett privilegium att få besöka Gunilla och Pelle, och följa det mångskiftande årstidsstyrda bondelivet i sin möda och i sin skönhet. Många kommer att sakna honom, och minnas honom med tacksamhet och glädje.