De goda människorna utgör en sällsynt art. De förekommer glest i alla miljöer, och just därför känner man genast igen dem när man träffar dem. Det händer förstås sällan, även på de områden där det borde hända mycket oftare. I bästa fall har man ändå några gånger i livet lyckan att möta representanter för arten.
Nils-Johan Höglund var en sådan människa. Det stod glädje och värme omkring honom. Hans osvikliga vänlighet och sirliga hövlighet kan alla som träffade honom vittna om, och som läkare ägnade han sina patienter den yttersta omsorg. Katekesens bud om att alltid bara ”tänka och tala väl om [sin nästa] och tyda allt till det bästa” behövde han inte lära sig, det föll sig naturligt för honom. En ljus andlighet var djupt förankrad men något missionerande var det inte fråga om, allt sådant uteslöts av hans rakryggade humanism och respekt för andras åsikter.
Att hans beläsenhet och överblick över den svenska poesiskatten var häpnadsväckande vet alla som haft nöjet att lyssna till hans tal, där perioderna flöt obehindrat och elegant. Det räckte med att någon nämnde Lucidor, Kellgren, Karlfeldt, Fröding, Tranströmer …, så kom ett citat som satte den rätta accenten på samtalet. Och så var det sångrösten, hans lysande tenor som gjorde OD förstklassig tjänst i årtionden.
Minnesord ger ibland intryck av att föremålen varit övermänskliga fenomen av etisk fulländning, och man undrar skeptiskt om det verkligen inte skymtade en enda glipa i den moraliska rustningen som skulle ha gjort bilden lite mer trovärdig. Någon glipa i Nils-Johans rustning fanns inte. Hans godhet var alltigenom äkta.
”We shall not look upon his like again”, säger Hamlet om sin döde far.Det dröjer innan vi får se Nils-Johans like.