Alltifrån början av 1960-talet var han verksam som historiker och statsvetare med inriktning på de stora perspektiven. Det som studenter, kolleger och läsare genom åren särskilt imponerades av var hans förmåga att principiellt bearbeta även närliggande praktiska frågor. Idéhistorien var för honom inget museum utan en levande verkstad.
Ett exempel är hur han på 1980-talet var rektor för Högskolan i Örebro och planeringschef vid dåvarande Universitets- och högskoleämbetet. På båda ställena skulle naturvetenskapliga, humanistiska och yrkesförberedande utbildningar inte bara hållas samman utan också inbördes jämföras.
Grundläggande för all vetenskaplig verksamhet är, hävdade han, inte om någon viss akademisk aktivitet är generaliserande. Det centrala är utövarnas förmåga att förbinda problem, ståndpunkter och argument.
Lika slående var vad han hävdade om demokratin. Goda institutioner räcker inte, framhöll han. Mellankrigstidens tyska sammanbrott, liksom erfarenheterna från våra dagars Förenta staterna, visar att extremism och polarisering kan växa också inom ramen för väl genomtänkta författningar. Vad är det som avgör?
Motståndare får inte mentalt barrikadera sig på ett sätt som omöjliggör samtal och reformism. Om debatt och politik skall kunna stödja demokratin behöver deltagarna kunna skilja mellan sak och person. Viktigare än vem som uttalar sig är vad vederbörande vill ha sagt.
Med klarhet och konsekvens företrädde Stefan Björklund den hållningen. Inför minnet av en omvittnat skicklig lärare och inspirerande samtalspartner är vi många som känner djup respekt och stor saknad.