Max föddes i Pernå, Finland. Efter medicinstudier vid Helsingfors Universitet arbetade han som läkare vid Samfundet Folkhälsans poliklinik i samma stad. Disputationen 1968 på avhandlingen ”Tonårsproblem – En studie av läroverksungdom” följdes av en docentur vid universitetet innan han med familjen flyttade till Eskilstuna och där byggde upp Barn- och Ungdomspsykiatriska kliniken. Han arbetade som överläkare och chef till hösten 1972 då han utnämndes till professor i Barn- och Ungdomspsykiatri vid Uppsala Universitet och chef för motsvarande klinik vid sjukhuset. Där verkade han fram till sin pensionering 1993.
Max grundsyn var att bakgrunden till psykiska problem hos barn och ungdomar är multifaktoriell. Hjärtefrågor för honom var mognadsfaktorers betydelse, neuropsykiatri, dyslexi och psykosomatik. Han inledde tidigt nationella utbildningsinsatser i neuro- och tonårspsykiatri för blivande och etablerade specialister i barnpsykiatri och pediatrik. Många av deltagarna på kurserna har senare aktivt medverkat till verksamheten i Sektionen för Barnneuropsykiatri inom Svenska Läkarsällskapet. Sju doktorander disputerade under Max´ handledning. Ett konsultteam vid Barnsjukhuset och en Neuropsykiatrisk Enhet etablerades också.
Max´ stora fritidsintresse var musik. Under uppväxt- och studieåren i Finland spelade han klarinett i bland annat en egen orkester. Efter flytten till Sverige lärde han sig även spela fagott.
Vi minns med tacksamhet och glädje Max´ stora insatser för svensk Barn- och Ungdomspsykiatri. Hans engagemang för barn och ungdomar med olika former av psykiska problem var äkta, inkännande och närvarande. Hans glada, varma och omtänksamma sätt, hans humor och hans klingande finlandssvenska betydde mycket för oss som hade förmånen att arbeta tillsammans med honom. Våra tankar går idag till Anja-Riitta och sönerna Kjell, Måns och Dan med familjer.
För vänner och tidigare kolleger vid Institutionen för Neurovetenskap, Uppsala Universitet: