Marianne växte upp i Linköping som dotter till doktor Folke Isaksson och hans maka Margaretha. Det var ett hem där sällskapslivet och glädjen stod i centrum, något som Marianne tog med sig ut i livet. Hon hade så lätt för att skratta och sprida glädje.
När vi träffade Marianne i Uppsala i början av 1960-talet var hon redan klar med sin utbildning. Efter studenten hade hon flyttat till Stockholm där hon gick Fredrika Bremerförbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning i klädsömnad. Hon arbetade sedan som textillärare vid Domarringens skola och senare Tunabergsskolan i Uppsala. Intresset för klädsömnad odlade Marianne även privat. Hon var en mycket skicklig sömmerska, sydde sina flickors brudklänningar och arbetade med haute couture för en Stockholmsateljé.
Det som förde oss samman i Uppsala var sången. Marianne tillhörde den första kullen av kvinnliga sångare i Allmänna Sången; den tidigare manskören som blev en blandad kör i början av 60-talet. Hon älskade att sjunga och hade en vacker, fyllig sopran. Där träffade hon Claes och snart även Pelle. Marianne och Pelle blev ett begrepp i student- och sångarlivet, inte minst i Orphei Drängar som både Pelle och Claes kom att tillhöra. Marianne och Pelle hade ett eget paradnummer, Susannas och grevens duett i Figasros bröllop som man med lite övertalning kunde få dem att sjunga efter en god middag.
I Marianne fick Pelle en hustru som stod vid hans sida i vått som torrt. Döttrarna blev föremål för alla hennes omsorger. Senare kom barnbarnen som hon var så stolt över: Frank och Sigge, Karl-August, Nils och Hugo. Marianne fick sluta sina dagar på sitt älskade Bestorp utanför Linköping där hon tillbringade alla sina somrar. Nu har sången och skrattet tystnat och vi sörjer en kär och trofast vän. Våra tankar går till Pelle och flickorna.