En kär gammal vän alltsedan barndomen har hastigt gått bort. Lars-Göran var en viktig person i det gäng som gick i skolan och växte upp tillsammans i och omkring Dalby. Hans lugna och trygga utstrålning tror jag hade en positiv inverkan på dem av oss som i tonåren ville ta ut svängarna lite väl mycket. Men måttlighet och lugn var bara två av de karaktärsdrag Lars-Göran besatt. Med tiden kom han att bli en centralgestalt i Dalby. Inte för att han eftersträvade det, men det blir så med en del människor. De växer i aktning och respekt bara av att inte göra sig till, vara vänliga, generösa och behandla alla med samma respekt. Och just sådan var Lars-Göran. I sitt djupa engagemang i lokala föreningar erbjöd han sig alltid att bidra med eget arbete och med de resurser som fanns till hands på gården.
I Lars-Görans arbete som snickare utvecklade han en yrkesskicklighet som är svårslagen. Jag hade stundtals förmånen att få jobba tillsammans med honom och ta del av inte bara hans djupa och breda kunskap utan också av hans ofta lätt lakoniska humor. Något krångligt moment ska utföras. Jag frågar: ”Behöver du hjälp, Lars-Göran?”. Svaret kommer blixtsnabbt: ”Det är svårt nog ändå det här”.
Redan i ungdomsåren blev Lars-Göran hängiven musiken. Gitarren och rösten var hans instrument och i olika sättningar medverkade han vid sammankomster, fester och församlingsaftnar. Under många år var han kapellmästare i coverbandet Reflections. Det gamla hönshuset på gården renoverades och blev replokal. Men inte bara det. Nu fanns det en lokal och varför inte starta en pub. Bara medlemmar, ordning och reda. Där kunde de gamla Dalbyrävarna och nyinflyttade lära känna varandra över en av Lars-Görans utvalda öl. Där trivdes han.
Efter pensioneringen vidareutvecklade Lars-Göran tillsammans med brorsonen sitt djupa intresse för äpplen och äppelmust. Musteriet Granum bildades och efterfrågan på deras rena äppelmust växte mycket snabbt. Och här, tar det slut. Lars-Göran finns inte mer bland oss. Och vi i gamla gänget, Dalbybor, grannar och vänner får sörja och minnas en verkligt, verkligt fin man.