Laila var född 1943 i Hofors, varifrån familjen då hon var i sjuårsåldern flyttade till Söderhamn, där hon så småningom tog studenten. Men uppbrottet från Hofors var smärtsamt.
1964 började hon sina språkstudier vid universitetet i Uppsala: i engelska, franska och spanska. Så småningom blev det ryska, och hon tjänstgjorde många år som studievägledare och studierektor vid vår Slaviska institution.
Varför ryska? Kanske bars hon fram av den våg efter andra världskriget av ett nyväckt intresse för rysk kultur och historia. Och av ett genuint intresse för språk.
Laila var redan från början radikal och politiskt engagerad – medlem i Ugglepartiet som kämpade för studenters inflytande på läroplaner och för befrielse från kårtvång.
Hon drevs av många intressen – också för musik och natur. Om somrarna fjällvandrade hon gärna i sällskap med en likasinnad väninna.
1996 började Laila verka vid Riksarkivet, i samarbete med Elisabeth Löfstrand, docent vid Stockholms universitet. Deras projekt var att katalogisera Ockupationsarkivet från Novgorod 1611– 17, fört till Sverige av Jakob de la Gardie efter det Ingermanländska krigets slut, sedan dess vilande till stora delar outforskat i svenska arkiv. Arbetet ställer stora krav på uthållighet och förmåga att tolka tidens språkbruk och kursivskrift. Laila imponerade härvid med sin flit och entusiasm.
Med sina insatser bidrog Laila till en ökad kunskap om samhällsförhållanden och språk i 1600-talets Ryssland.
Laila Nordqvists livsgärning skulle kunna sammanfattas med de gamla orden: ”Vad stort sker, sker tyst”.