Ingemar genomgick den medicinska grundutbildingen i Uppsala där han sedan var verksam vid Medicinska kliniken, Akademiska sjukhuset under hela sitt yrkesliv. Han intresserade sig särskilt för diagnostik och behandling av patienter med komplexa sjukdomar i hjärtats klaffar efter reumatisk feber eller medfödda hjärtfel. Under 1960-talet kartlade han, tillsammans med kollegan Ebba Enghoff, förändringarna i blodcirkulation vid sjukdomar i aortaklaffen. Forskningen ledde till hans avhandling om klaffsjukdomen aortastenos och dess utredning 1964 och sedan till docentur. Vid införandet av subspecialiteter inom invärtesmedicinen blev Ingemar den förste ledaren av utvecklingen och vården av hjärtsjukdomar i Uppsala.
Vid denna tid baserades hjärtdiagnostiken mycket på fysikalisk diagnostik, där Ingemar var en mästare att använda stetoskopet. Patienterna undersöktes med kateterisering och kontraströntgen, vilket krävde ett väl fungerande samarbete med klinisk fysiologi och röntgen. Bedömningarna av patienterna slutfördes vid de gemensamma hjärtronderna, där patientfallen presenterades för beslut om lämplig åtgärd under ledning av Ingemar.
På kardiologavdelningen i Uppsala utreddes och åtgärdades på Ingemars tid hjärtpatienter från hela norra Sverige innan hjärtvården byggdes ut på fler sjukhus. Ingemar var också pådrivande i utvecklingen av hjärtsjukvården i hela landet och var Svenska kardiologföreningens ordförande 1979–981.
Ingemar var ett föredöme som klinisk handledare som tog sig god tid att noggrant gå igenom varje patient och förmedla sina stora kunskaper. Han hade också stor omtänksamhet om patienter och personal.
En god läkare och förebild har gått ur tiden och vi vårdar minnet av en fin vän.