Henrys föräldrahem låg först på Södermalm. Senare följde flytt till järnbruksorter i Gästrikland och Norduppland. En dragning till bildkonsten uppstod tidigt. Måleri blev för Henry tvingande passion. Sakkunniga såg en löftesrik talang och rekommenderade högre studier. En ansökan till Konstakademien blev framgångsrik; intensiva studieår på ’Mejan’ följde under ledning av professorer/konstnärer i den modernistiska traditionen. Från och med nu var yrkesbeteckningen definitiv: Bildkonstnär. Det kulturellt livliga Uppsala blev alltså under dom första decennierna konstnärskapets centrum. Mer än tjugo år som återbördad söderkis beviljades honom på Södermalm
Henry Wallin har konstnärligt gått sina egna vägar; låter sej svårligen inordnas i någotism-schema. Som dilettant urskiljer jag tre huvudben i hans för öga och fantasistimulerande konstnärskap: måleri i olja och akvarell som följt honom genom livet, kroki- och annat tecknande samt skulpturkonst i både trä och metall. Det har varit ett privilegium att som ickekonstnär och gäst stifta bekantskap med värdparets verk som pryder hemmets väggar. Jag vill förutom ett par elegiskt stämningsfulla landskapsoljor särskilt nämna en serie teckningar i mästarklass av spelmän i aktion. Dom har i omgångar varit på turné runt landet och har också bokförlagts under Birgittas ledning tillsammans med notutskrifter av Wallin-familjens spelmansrepertoar.
Henry har in i det sista varit en levande konstnärssjäl. Sin fiol har han trakterat så gott som dagligen. Daglig har kontakten också varit med både den egna bildvärlden och Dom Stora Mästarna av både klassiskt och modernt snitt.
Ett rikt liv har gått till ända. En spelman och en drömmare är död.