Minnesord
Gunnar föddes 1930 i Sorsele och bodde under pojkåren i Järlåsa. Som trettonåring flyttade Gunnar till Uppsala och blev internatelev på Fjellstedtska skolan, där han tog studenten 1950. Utöver några år i början av sin prästtjänstgöring har han sedan dess förblivit staden trogen.
1962 blev Gunnar anställd som sjukhuspräst och lärare vid Samariterhemmets diakonissanstalt och arbetet med institutionssjälavård och utbildning under de åren kom att prägla resten av hans yrkesliv. Han var en pionjär när det gällde att organisera och professionalisera själavårdsarbetet såväl i Svenska kyrkan som ekumeniskt, ofta med förebilder från kyrkor i England och USA. Det handlade om telefon- och institutionssjälavård, familjerådgivning och personalvård, men också om retreater och djupmeditation. För Gunnar rådde ingen motsättning mellan kyrkans långa själavårdstradition och de senaste rönen inom psykologi, pedagogik och filosofi. Hans egen avhandling handlade om hur predikan tas emot av den som lyssnar.
Gunnar var präst i domkyrkoförsamlingen i många år. Ända fram tills pandemin bröt ut – då var han 89 – fortsatte han tjänstgöra i domkyrkans liturglag och dess själavårdsjour. Hans pensionärsliv var aktivt, med studiecirkelverksamhet, umgänge med vänner och familj, läsande och eget skrivande och han bar många människor och sammanhang i sin förbön.
Vi som stod Gunnar nära minns en person, som alltid var inställd på att lyssna till den människa som han just då hade framför sig. Hans hem var, både före och efter hustrun Brittas död, öppet för många och barnbarnen övernattade gärna när de varit inne i stan och träffat sina vänner. Stugan ute i Funbo var ett lekområde, där han kunde koppla av från sitt intensiva yrkesliv och njuta av sommar och grönska. Det blir tomt, men hans eftervärme varar.