Minnesord över Gunnar Ljungman

Gunnar föddes i Göteborg i en släkt av framstående kyrkoledare. Kallelsen att bli missionär hägrade långt före teologistudierna i Lund. 

Nyprästvigd och nygift avreste Gunnar och Imsa, född Nygren, 1948 till Bukoba i nordvästra Tanzania, utsända av Svenska kyrkans mission (SKM). Där verkade de i 30 år till pensioneringen 1985, med uppehåll på 60-talet, då barnen behövde svensk skola.

I boken "Buhaya x 2" har Gunnar levande skildrat bymiljön där han verkade. Efter framgångsrika språkstudier gav församlingstjänst i Rwantege och Kigarama grundläggande erfarenheter. En stark förtroendefull gemenskap med de afrikanska medarbetarna uppstod snabbt. Därför kom längtan efter både nationens och kyrkans självständighet att prägla honom. När Tanzania blev fritt 1961 var Gunnar strålande glad. Då var han superintendent i den snabbt växande kyrkan. Samma år formaliserades dess oberoende av SKM i fruktbart samarbete med domprosten Matia Lutosha. 

Efter Sverigeåren som chef för Göteborgs stadsmission och rekryteringssekreterare på SKM, välkomnades paret tillbaka till Bukobastiftet. Han blev nu kontraktsprost i Karagwedistriktet i väst. Det etablerades 1978 som eget stift. Gunnar Ljungman valdes av synoden att bli biskop. Men SKM menade att tiden nu var förbi för svenska biskopar i självständiga kyrkor. 

Paret Ljungmans sista arbetsperiod 1974 – 1985 fullgjordes i Ilemera i södra delen av Bukobastiftet. Det blev ett välfungerande kyrkocenter bland annat i samarbete med missionären Berit Ek. Många nya församlingar bildades. Med sin ledarförmåga fick Gunnar Ljungman uppleva stort förtroende och gensvar. Särskilt nämns kunskapsrika predikningar, roliga historier och orubblig vänskap.

Ingen av de många svenska missionärer som haft privilegiet att arbeta i denna dynamiska kyrka, har präglats av så djupgående kunskaper och erfarenheter som Gunnar Ljungman.