Hon var född i Uppsala och bodde sina första sju år här. Under ungdomen såg Gunilla mer av världen än de flesta. Det var skolgång i Frankrike och USA, samt resor till bland annat Saudiarabien och Sydamerika. Hon återvände till Uppsala 1988 och hon var mycket glad åt att få bo nära sin älskade mormor Greta på Luthagen.
Gunilla upprördes över samhällets bristande stöd för våldsutsatta kvinnor och barn. Hennes engagemang för detta kom sedan att löpa som en röd tråd genom hennes yrkesliv. Hon tog sig an svåra men viktiga uppgifter bland annat inom Kvinnojouren och på Brogårdens utredningshem. Hon hävdade alltid barnens perspektiv och familjernas rätt till ett professionellt bemötande. De senaste åren utbildade hon anställda vid olika beslutsfattande instanser i kommunen om våld i nära relationer och hedersrelaterat våld.
I Gunillas närhet blev alla sedda och bekräftade. Hon var unikt närvarande och intresserad. Huset fylldes ofta av familj, vänner och djur och ingen som behövde hjälp blev utan. Ibland blev Gunilla både dubbel- och trippelbokad, men rodde det mesta i land.
Vårt gäng umgicks intensivt under studietiden, ofta på nationerna eller över ett korsord på Ofvandahls. Med åren växlade nöjeslivet successivt över i jobb och föräldraskap, en period då det är vanligt att man tappar kontakten. Trots det fortsatte vi att hålla ihop, inte minst tack vare Gunilla som satte vänskapen högt. Tillsammans gick vi från att vara partypinglor till att bli kulturtanter. Den utvecklingen fullbordades när vi för några år sedan, på initiativ av Gunilla, sällskapets stora ”bokslukare”, startade en bokklubb. Där hade hon alltid något intressant och oväntat att tillföra, inte sällan utifrån sitt yrkesperspektiv. Det hann bli många skratt och glada diskussioner! Vi kommer att sakna hennes röst.