Minnesord
Göran växte upp i Stockholm tillsammans med två bröder. Han utbildade sig till läkare och disputerade på en respirationsfysiologisk avhandling vid Karolinska Institutet.
På Medicinska Föreningen träffade han Lena, sin blivande hustru och livskamrat. Vid 47 års ålder utnämndes han till professor i klinisk fysiologi vid Uppsala universitet och verksamhetschef för klinisk fysiologi och nuklearmedicin vid Akademiska sjukhuset. Här skapade han en högborg för respirationsfysiologisk vetenskap – Hedenstiernalaboratoriet – där han fortsatte sin forskargärning med oförminskad kraft livet ut. Göran sökte svaren på kliniska gåtor genom systematisk och banbrytande experimentell forskning. Resultaten kom patienterna till godo framför allt inom anestesi och intensivvård.
Han var personlig vän med världens andra giganter inom respirationsfysiologi och tog sig an doktorander från när och fjärran. Rollen som handledare och mentor blev hans livselixir. Vid sin bortgång hade han handlett 71 doktorander till disputation och publicerat över 500 vetenskapliga artiklar.
Vi som hade förmånen att bli hans doktorander kom in i en kosmopolitisk smältdegel av vetenskap. Idéer och resultat presenterades och diskuterades självkritiskt, fritt och högt. Med blixtrande intellekt och osviklig genialitet identifierade Göran de unika fynd som var värda att följa. Han var tydlig, krävande, uppmuntrande, stöttande och tillgänglig – alltid vänlig, ödmjuk och en äkta gentleman. Vi fylldes av energi och optimism. Inget kändes omöjligt! Vi fick presentera vår forskning på kongresser världen över. Det var nyttigt och skräckblandat.
Göran visade ett genuint personligt intresse för var och en av oss. Vi och våra familjer togs generöst emot i det Hedenstiernska hemmet och vid familjens middagar satt ofta en doktorand med vid bordet. Oavsett i vilken världsdel vi hade vår hemvist besökte han oss gärna. Lena var hans trogna följeslagare på resorna som, om möjligt, företogs på familjens stora segelbåt. Om hon någon gång nödgades stanna hemma hos barn och barnbarn så ringde han varje morgon och väckte henne med sång.
En forskningens fixstierna har slocknat. Vi har mist vår mentor och käre vän, men minns hans glada, varma och omisskännliga skratt!