Jag lärde känna Folke när jag flyttade in i det Lechehus där Folke bodde. Vi var grannar under många år och när jag skaffade en liten valp ställde Folke gärna upp som hundvakt. Folke, som var en stor hundvän, citerade gärna en av ökenfäderna: “Hunden är bättre än jag, ty den hyser kärlek och dömer inte.”
Folke föddes i Hamburg, men när han var tolv år gammal flyttade familjen till Växjö, där Folke växte upp, tog studenten och gjorde sin värnplikt. Han var mycket stolt över sina föräldrar, icke minst över att fadern ackompanjerat Jussi Björling, och över att morfadern, Doktor Berg, var Strindbergs siste läkare och granne i Blå tornet.
Efter en fil mag i tyska och engelska gav sig Folke ut som informator i London och Genève. Det blev många resor under årens lopp, främst inom Europa, men även till USA och Egypten. Det var tyska, Folkes fadersmål, som blev det ämne han valde att fördjupa sig i. Studierna ledde till en docentur i Linköping och därefter till Uppsala universitet. Den tyska grammatik som Folke skrev tillsammans med en kollega blev hans magnum opus.
Musik var Folkes största intresse, icke minst opera, vilket bland annat förde honom till La Scala i Milano. Folke var också flitig konsertbesökare och som pensionär frilansade han som musikskribent i UNT och Opus. Folke var en mycket bildad person, vetgirig in i det sista. Allra sista dagen i sitt liv kom han med en understreckare ur SvD med rubriken. “Apan visar vägen till människans inre liv”. Hans motto var: ”inte strax, men genast” och det levde han upp till. Segling var en av Folkes passioner och han gav sig gärna iväg ut i skärgården med sin katamaran. De senaste somrarna satt han, om vädret tillät, i bersån med en bok och en liten transistorradio inställd på P1. Han uppskattade också god mat och dryck i goda vänners lag och var generös med sin favoritchampagne, Pol Roger. Hans sista nyårslöfte han var att dricka mer champagne, en föresats så god som någon för en 87-åring.