Min handledare och forskningskollega har avlidit efter en tids sjukdom. Erik var professor i fysiologi först i Lund och senare i Uppsala och dessförinnan arbetade han både som forskare och urolog på Akademiska sjukhuset. Han var redan då internationellt känd inom det njurfysiologiska området.
Jag mötte honom i kulverten på sjukhuset när jag som ung doktor skulle börja forska och frågade om han ville bli min handledare. Visst det skulle gå bra, "Kom upp på labbet så börjar vi med några försök.".
Våra första försök gav till en början inte belägg för våra teorier och min besvikelse var stor. Erik däremot i stället uppspelt och sade till mig, att vi måste lyssna på naturen och inte ha några förutfattade meningar. Så tänker en riktig forskare.
Jag hade småbarn och en fru i karriären och visste inte hur jag skulle kunna kombinera forskning, familj och arbetet på kliniken. Inga problem, sa Erik, du gör det i din takt och tänk i första hand på familjen.
Vårt samarbete fortsatte i många år och vi hade ett flertal gemensamma doktorander. Genom åren utvecklades vår vänskap och familjeumgänge, vi åkte en sommar till Montpellier med våra familjer som fick njuta vid Medelhavet medan vi arbetade på labbet. När Erik blev professor i Uppsala hade han en strålande fest efter installationen. Kvällen hade kunnat få ett annat slut om han inte efter mycket letande till sist hittat sin egen rock och bilnycklarna på universitetet.
I bilen fanns nämligen all dryck som skulle förtäras på festen. Erik var en person som det hände mycket kring och vi trivdes tillsammans privat och på labbet. Erik har betytt så mycket för mig – som handledare, kollega och förebild och inte minst som god vän.