Eberhard växte upp i södra Tyskland. Som ung träffade han där Ingegerd och flyttade till Uppsala för att bilda familj och studera teologi och filosofi.
1977 disputerade Eberhard på en avhandling om Bernard Bolzanos religionsfilosofi. Han blev snart universitetslektor vid teologiska institutionen och 1988 utnämndes han till professor.
Som forskare var Eberhard en av Nordens ledande religionsfilosofer. Han förstod sitt ämne som en filosofisk reflektion över religionen som mänskligt fenomen. I flera böcker behandlade han kunskapsteoretiska problem, förhållandet mellan religion och vetenskap, samt frågan om vad som utmärker en rimlig livsåskådning. Han förenade sin kritik av metafysisk realism med en originell teori om religionens funktion i det mänskliga livet.
Eberhard var en av institutionens mest uppskattade lärare. Han hade en sällsynt förmåga att se varje students unika kapacitet. Med sina skarpa frågor lyckades han som handledare stimulera studenter och doktorander att självständigt filosofera över komplexa problem.
Lycka, kärlek, glädje, lidande, skuld och död hör till människans villkor, och alla ställs vi inför avgörande val, menade Eberhard. Själv valde han att leva nära både familj och vänner. Ingegerd, barnen och barnbarnen betydde allt för honom. I Vattholmas bruksgårdar fann han en unik sammanhållning och gemenskap.
Vi hade förmånen att ha Eberhard som både kollega och vän. Hans värme, generositet och omtanke kom också oss till del. Vi var djupt imponerade av hans skarpsinne, engagemang för rättvisa och personliga resning. In i det sista, också när livet bjöd ett närmast obarmhärtigt motstånd, behöll han sin förmåga till en osentimental dialog kring det mest väsentliga. Vi minns honom med stor värme och djup tacksamhet.