Det är svårt att förstå att min fantastiska väninna, Cecilia, som var en så färgstark, genuin och rolig person och som betydde så mycket för sina nära och kära, inte längre finns där för oss. Vi två har följts åt sedan vi för 45 år sedan konstaterade, på en tjänsteresa till Värmland, att vi båda gillade Brian Ferry. Där och då blev vi vänner. Då arbetade vi på AMU-center. Jag var kurator och Cecilia arbetade med boendestöd för kursdeltagare med intellektuella arbetshinder.
Cecilia var vetgirig och ville studera vidare. Först blev det skapande dramatik och sedan personalvetarprogrammet. Jag fick vara med på ett hörn av hennes utbildningar, genom att hon höll ”matbordsseminarier” med mig, när vi hade våra regelbundet återkommande krogkvällar. Efter utbildningen landade hon på IPF, Institutet för Personal- och Företagsutveckling. Där hittade hon sin perfekta yrkesroll. Som konsult fick hon använda sin förmåga att fånga en publik, sin intellektuella kapacitet och empatin för personer som hamnat i knepiga situationer i arbetslivet. Nästa steg blev att hon och några kollegor startade ett eget företag.
Våra ”matbordsseminarier” har fortsatt och vi har varit på resor, konserter, teater tillsammans. Med Cecilias upptäckarlust, generositet, kreativitet och positiva grundinställning var hon det perfekta sällskapet i de flesta sammanhang. Stundtals har vi även fungerat som coach och container för varandra.
Cecilia älskade blommor. När hon och Kjell övertog Biskopsgården i Bälinge, där hon växt upp, lyckades hon få det att blomma i varenda liten vrå av trädgården. Efter att barnen flyttat hemifrån flyttade Cecilia och Kjell in till Uppsala. Cecilia hade ett stort och gott hjärta och var en kärleksfull person. Kärleken var besvarad, inte minst av barnbarnen, vilket tog sig uttryck i att äldsta barnbarnet, Elvis, instiftade en särskild Farmors dag.
En ros från Bälinge finns kvar hos min dotter och den ska vi vårda med kärlek och omsorg.