Kanske kan man något definiera en person utifrån vad hon inte gjorde. Birgitta spelade inte golf, åkte inte utför, sprang inte Tjejvasan. Men hon kunde lägga handen på ens arm och undra ”hur måår du ...” med smalnande ögon och huvudet lätt på sned. Hon brydde sig.
I vår Uppsalakrets på 60- och 70-talen var Birgitta en central person. Hon hade social talang som få. Vännerna bestod av en stor och brokig samling, många med kreativa ambitioner, särskilt väl fann hon sig till rätta i stadens konstnärsgemenskap. Kärleken till konst och antikviteter var livslång.
Hennes intensiva pratglada personlighet var smittsam, lyssnande, om det så gällde relationer eller tunna plånböcker. Med sitt människointresse var det också naturligt att hon skulle ägna sitt yrkesliv åt human resources med många år på Pharmacias och Ericsons personalavdelningar.
Samtidigt fanns en rastlös energi, behov att ständigt ha något på gång, att bryta upp. Hon bodde på många ställen i Uppsalas kulturella hjärta, i en gammal smedsbostad i Lövstabruk, en gård på Tuskö, i Stockholm, Spanien och på Grönland. Sist på Svartmangatan mitt emot Kalmar nation, en scen för många av vår ungdoms eskapader.
För snart ett år sedan fick Birgitta veta att hon var allvarligt sjuk med en tuff behandling framför sig. Så sent som dagarna före jul var hon tappert hoppfull. Men en vecka in på det nya året orkade kroppen inte mer. En glädje var trots allt att hon hann ordna ett nytt hem åt Bruno, högt älskad brun retriever.
Bruno kommer att sakna sin matte på hundars vis. Vi på mänskors vis som tomrum och med vemod.