Birgitta och jag gick i samma klass i realskolan i Sandviken. Vi fann varandra direkt. Satt ihop hela dagarna och gick sedan hem och skrev långa brev som vi gav varandra morgonen därpå.
Vår värld kretsade kring hästar och ridning. De roliga minnena är många. Som när hon satt upp på hästen och hamnade bak och fram. Eller gled ur sadeln och plötsligt hängde sig kvar med armar och ben runt hästhalsen i full fart.
Efter något år flyttade min familj långt bort. Men vi behöll kontakten.
När Birgitta flyttade till Uppsala gjorde jag det också. Hon låg alltid steget före. Med att bo i kollektiv, bilda familj, få barn, utbilda sig.
Allt hon tog i blev vackert. Paradiset hon och Håkan skapade på Blidö. Lägenheten på Salagatan. Kläderna hon sydde och stickade. De konstfulla korten hon gjorde vid jul, påsk och födelsedagar.
Hon var min förebild, lite som en storasyster. Omtänksam, generös. Hade koll. Ingenting var omöjligt. Det var till och med hon som hittade lägenheten jag och min familj bor i.
Birgittas vänkrets var stor, festerna fantastiska med mycket musik. Särskilt den sista, hennes hejdundrande 70-årskalas veckan innan pandemin stoppade allt.
Jag kommer att sakna hennes underfundiga humor. Alltid skrattade vi. Så fort vi sågs eller hördes på telefon. Allt blev lättare med Birgitta. Hon hade en förmåga att handskas med ledsamheter. Det tunga fick inte ta över.
Livsglädjen var stark. Hon var full av energi. Hade alltid projekt på gång. Även ihop med mig. Vi sydde, gympade, promenerade, avslutade alltid med att äta gott.
På äldre dar sågs vi och läste de gamla breven som vi båda sparat. Nu skulle vi ta itu med fotona vi tog och framkallade själva. Fortsätta minnas ihop.
Det hann vi inte. För det ofattbara hände.
Att mista sin barndomsvän är att förlora också en del av sig själv, av sin egen livshistoria. Saknaden är gränslös.