Vi skulle ha setts på lördagen, men Axel lämnade livet några dagar innan. Några dagar före dess sa Axel i telefon att det var jobbigt, men han lade till att ”jag ska kämpa ett tag till”. Men sjukdomen var ännu starkare och bröt ner honom. Vi saknar Axel så mycket. Vi är många som saknar honom.
Vi är djupt tacksamma att ha fått träffa och umgås med Axel. Han var ödmjuk, nyfiken, lyssnande, engagerad och livsbejakande. Det var alltid avspänt och stimulerande att träffa honom. Hans värme var alltid närvarande, såväl vid enskilda samtal i köket och under promenader som vid de fester han och Kajsa ordnade. Det var fint att se de båda så strålande och glada. Detta smittade alltid av sig på oss vänner.
Axel var framgångsrik forskare i statskunskap och hade också en vetenskaplig bredd som innebar att det var givande att samtala med honom om andra samhällsvetenskapliga frågor. Han bjöd in till sådana samtal genom att ställa inledande öppna och engagerande frågor. Efter en stunds samtal kunde man förstå att han var väl genomtänkt inom det aktuella området.
Samtalen med Axel var ibland seriösa och sakliga och vid andra tillfällen uppsluppet glada. Då kunde han säga, ”tänk vad bra vi har det”. Under hans sista tid ändrades detta till ”tänk så bra vi har haft det”. Då kunde samtalen handla om barnen, familjen eller uppväxten. Vi hoppades att tillsammans med Axel få njuta av hur bra vi har det länge, länge till. Nu får vi komma ihåg och glädjas åt att vi trots allt fick dela många år tillsammans som vänner.
Sorg kan vara djup, bottenlös och förtvivlad. Men tack vare fina stunder av olika slag kan sorgen också blandas med många fina minnen. Detta skriver Harry Martinsson om i sin dikt ”Sorg och glädje”. Kajsa ville få dikten uppläst vid Axels begravning, vilket också skedde.
"Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få." (Ur Vagnen, 1960)