Åsa var en framstående historielärare. Hon rycktes bort i sina bästa år och som doktorand i historiedidaktik vid Uppsala universitet. Avhandlingen kan nu inte bli klar men Åsa har lämnat andra viktiga spår. Hon var en stark vän av ämneskunskap och övertygad om att framgångsrik undervisning måste baseras på att eleverna kan se sammanhang mellan det lilla och det stora, mellan det lokala och det övergripande samt över tid. De ska tränas i att söka förklaring till orsak och verkan, till att se samband samt till att förstå olika tolkningar. Hennes skicklighet medförde att hon 2006 erhöll priset ”Alla tiders historielärare”. Åsa skattades högt för fina styrelseinsatser inom Historielärarnas Förening och De svenska historiedagarna, bland annat som flink och skicklig redaktör.
Trots Åsas obestridliga yrkeskompetens var det hennes personliga egenskaper som imponerade mest. Hennes familj var utan tvekan hennes högsta prioritet. När hon efter familjens flytt till Karlskrona befann sig mellan två läraranställningar, tog hon genast jobb vid Blekinge Läns Tidning. Inte sällan kombinerade hon sin pedagogiska, historiska och verbala talang såsom då hon i en stor artikel 2010 gjorde en utmärkt socialhistorisk jämförelse av villkoren för en Karlskronabaserad sjöofficersfru, nu och för hundra år sedan. Genom sin erfarenhet från olika skolor hade hon insikt i den svenska skolans strukturella brister, både den kommunala och den bolagsdrivna. Åsa gjorde ändå alltid, som den konstruktiva människa hon var, bästa möjliga av varje situation. Det gällde i alla sammanhang. Hon var lättsam och generös och kunde se både det komiska och allvarliga i tillvaron. Åsas livsinsats var utomordentligt fin och hon förblir i våra minnen som en ovanligt begåvad, rolig och varmhjärtad person.