Mats och Berits köksbord fick en oväntad huvudroll när Friskis och svettis Uppsala startades. Det var runt det som de första besluten togs, det var där de första protokollen skrevs.
Första mötet hölls i december 1984. Redan då var Mats mångsysslare. Småbarnsförälder i Uppsala, reklambyrå-vd i Stockholm, pendlare med SJ som redan då hade problem med punktligheten. Och ovan på det var han energiskt engagerad i en rad olika föreningar och sammanhang.
Nu blev han dessutom gympaledare. Och som sådan var han uppskattad. Framför allt av tjejer i alla åldrar. När vi fick en egen lokal i Ekeby var det knökfullt på hans pass på torsdagar klockan 21. Och när han flyttade över till tisdagar klockan 17 på Väderkvarnsgatan flyttade fansen med.
Vi andra som också ledde gympa tyckte att egentligen hade han bara en enda svag punkt. Han var inte så bra på att hålla takten. Inför en julfest samlade vi därför ihop till ett par trumpinnar som han tog emot med ett stort leende.
Det är det leendet jag ser framför mig nu. För vid sidan av hans kvaliteter som ledare både på gympagolvet och i styrelserummet, och hans insikter i hur man bygger ett varumärke som förflyttat Friskis och svettis Uppsala från 30 till 35 000 medlemmar, var det Mats sätt att möta människor på som gjorde honom unik.
Han var närvarande, uppmärksam, uppmuntrade och snäll på det där fina sättet som man bara kan vara om man verkligen bryr sig om andra.
För flera decennier sedan var jag med i ett tv-program där jag själv tyckte att jag inte riktigt platsade. Morgonen därpå ringde Mats och öste beröm över mig, och jag minns att jag efter en stund sa till honom – ja, det där gjorde jag riktigt bra.
Därför fortsätter Mats att leva i min värld. Han är bara avliden.