Han föddes i Skellefteå och menade sig ibland därför vara norrlänning, trots att han i späd ålder tillsammans med sina föräldrar läroverkslärarna flyttade till Nyköping. Efter mogenhetsexamen vid stadens läroverks helklassiska linje följde studier i Uppsala, som 1975 resulterade i en uppslagsrik doktorsavhandling om Lars Ahlin och anställning vid Litteraturvetenskapliga institutionen. Ekman var ovanligt allsidig och uppslagsrik, och många andra studier följde, om Strindberg, Bellman, Karen Blixen och Stig Dagerman. Hans bok om Strindbergs kammarspel, Villornas värld, utkom även i engelsk översättning; ingen vardaglighet vad gäller svensk humaniora.
Strindberg var den författare Ekman ägnade mest intresse. Han gjorde också betydelsefulla insatser i Strindbergssällskapet och för arbetet med den stora utgåvan av August Strindbergs Samlade Verk.
Liksom Goethes Faust visste Hans-Göran naturligtvis att ”grå är all teori, men livets gyllne träd är grönt”. Trädets frukter avnjöt han kanske allra helst i den mörklagda teatersalongen. Stockholms och Uppsalas stora och små teatrar besökte han ofta. Han kunde glädjas över att hans studier av Strindbergs sinnrika bruk av kostymen på scenen inte endast väckte intresse i seminarielokalerna utan också bland regissörer och kostymörer.
Varken det norrländska, sörmländska eller uppländska landskapet var Hans-Görans favoritplats här på jorden. Det blev i stället den grekiska arkipelagen och framför allt den bohusländska skärgården. I ettdera av dessa paradis tillbringade han och Birgitta, så länge det var möjligt, varje sommar.
Som akademiker var han en allvarsman, vilket inte hindrade att han i Bonniers Litterära Magasin kunde publicera en inkännande intervju med den stora aktrisen Liv Ullman, naturligtvis utförd på anrika Theatercaféen i Oslo.
Hans-Göran var en intresserad observatör av alla våra fyrbenta vänner. Själv höll han sig ofta med kaniner. Någon fick nöja sig med det prosaiska namnet Kalle, en annan däremot stoltsera med tilltalet Malte, namngiven efter Rilkes expressionistiska prosaverk Malte Laurids Brigge.
I likhet med den beundrade Strindberg var vännen Hans-Göran en formidabel brevskrivare. Med åren blev hans bokstäver visserligen allt mindre och mer svårtydda, men ironi, absurd humor och existentiellt allvar saknades aldrig. Med stor saknad konstaterar jag nu att punkt satts för vår nästan femtioåriga korrespondens.