Minnesord Gunnar Eriksson (1924-2023)

I Upplands Fordonshistorikers senaste julhälsning beskrev 98-årige Gunnar ”Norby-Gurra” Eriksson hur gengasdriften till fordonen under andra världskriget skulle eldas och omsorgsfullt skötas för att överhuvud taget kunna köras. Gunnar tillhörde de gamla, enormt kunniga motormännen, som var välskolade genom mångårigt praktiskt verkstadsarbete. 
I över ett halvt sekel var han sin egen verkstadschef i Norby. Sista gången jag hälsade på honom i hans verkstad var för att be honom att ”artbestämma” min gamla bilkylargrill. Den enda gången han gick bet på uppgiften, en engelsk Jowett Javelin. ”Ändå har jag haft en sådan bil en gång”, sa han inte alltför leden över den missen. 
Gunnar var verkligen en vital aktiv man högt upp i åldern. ”Ja, `datorn´ är det inget fel på”, sa han och pekade på sitt huvud. 
Han motionerade, gympade och läste språk högt upp i åldern samtidigt som han höll verkstaden öppen för att hjälpa veteranfordonsentusiaster. Det senaste året satt han någon dag i veckan på en stol i verkstaden och undervisade sin drygt 80-årige granne om hur han skulle få liv i sin gamla motorcykel. 
På den tiden hans fru Märtha levde, drog de sig inte för långturer till bland annat Tyskland på hans motorcykel. Avstånd var inget som hindrade dem från spännande upplevelser.
Men vid ett tillfälle när jag ville skriva om den då 93-åriga ”Norby-Gurras” framfart på sin gamla motorcykel i samband med det årliga NV-rallyt i Uppsala ville han inte att jag skulle nämna hans höga ålder.
Jag löste det genom att lägga ihop motorcykeln och hans levnadsålder. Så här stod det att läsa i tidningen: ”Äldsta mc-ekipaget var Gunnar Eriksson med sin engelska Dunelt-motorcykel Royal De Luxe från 1929. Tillsammans bar de den aktningsvärda åldern av 182 år”. När han läste det så log han och nickade nöjd.
Nu några år före sin hundraårsdag stannade hans egen motor.
Jag sörjer en hedersman som jag delat över 40 års motorgemenskap med.