Mervi var mimare, skådespelare, filmare, bildkonstnär, ensamstående mor och medmänniska. Första gången jag stötte på Mervi var då hon spelade ”Burkpojken” med Modellteatern från Eskilstuna. Jag satt i publiken, tagen av hennes tolkning.
Flera år senare skulle våra vägar mötas. Vi har arbetat på Panikteatern i Uppsala och i mitten av 1980-talet gjort en serie barnprogram för Svt, Gammalt kaffe. Hon var filmskådespelare med debut i Agneta Fagerström-Olssons Säppan. Hon gjorde egna filmer, såsom en om Alvar Aalto och hennes far som arbetade i fabriken Aalto ritat i hemstaden Kotka.
Hon var, som människa och konstnär, en blandning av styrka, skörhet och humor. De sista meddelanden som hon sände till mig var en rullstolsbalett och en bild som den döende dandyn med kaninkostym.
Trots en med tiden svag kropp så har hon aldrig hindrat sig själv att leva och vara kreativ. Vid 60 års ålder började hon på Ölands konstskola.
Mervi var stolt över sina barn och kunde trolla med små medel. Hon var också en egensinnig, karismatisk och kreativ person som ständigt sökte nya vägar och ny plats i tillvaron. Hon kunde inte riktigt slå sig till ro någonstans. En gång mediterande hon och tänkte : "Jag kommer från Finska viken, jag ska bo vid en vik, men det måste vara rätt vik. Ja! Rättvik i Dalarna. Hon flyttade dit ett par år.
Mervi har bott på många platser i Sverige och hon såg sig som en slags vagabond, men kom, de sista åren, att bo kvar i Visby. Där samarbetade hon med bland andra konstnären Kristina Frank. De gjorde filmer och performance.
Mervi hade en utställning på Galleri Gotland hösten 2019. Hon visste redan då att hon var allvarligt sjuk och beskrev sin utställningen Divina Commedia på detta sätt:
”Den lilla människans kamp och funderingar kring döden och överlevnaden på vår idag så förstörda planet. En lekfull och allvarlig, samhällskritisk utställning som cirkulerar kring klimatkrisen och människans skröplighet och rädsla. Och sökandet efter det privata paradiset mitt i kaos.”