Magne Tuvesson (1935–2022)

Magne var bördig från Katslösa i Skåne. I unga år arbetade han som jordbruksbiträde i hemtrakten, men förkovrade sig senare vid Hvilans folkhögskola för att 1961 påbörja sin utbildning till agronom vid Lantbrukshögskolan (senare Sveriges Lantbruksuniversitet) i Uppsala. Efter avlagd agronomexamen 1966, fortsatte Magne med fördjupade studier i ämnet växtodlingslära. Inriktningen var då faktorer, speciellt väderlek, som påverkar grödors utveckling, avkastning och näringsinnehåll. I samarbete med avdelningen för meteorologi bidrog han till att förklara hur temperatur och ljustillgång påverkar växtbestånd. År 1974 presenterade han en doktorsavhandling i vilken han utredde hur olika vallväxtarter påverkas av vattenfaktorn. Efterhand fördjupade han sig i olika aspekter av foderproduktion från slåttervall och bete.

År 1989 fick han ansvar för forskning och försöksverksamhet om vall och grovfoder vid Institutionen för växtodling. Magne hade en god förmåga att omvandla sitt vetenskapliga arbete till lättillgängligt material för studenter, den gröna sektorn och en intresserad allmänhet. Detta skedde genom artiklar i Svenska Vallföreningens publikationer, vid fältvandringar och med omfattande bidrag till olika faktaböcker. Här skall särskilt nämnas boken Nyttoväxter på åkern, som gavs ut 1982. Denna innehåller ett ypperligt bildmaterial för identifikation av arter använda i jordbruket, och blev viktig i undervisningen vid SLU, och på andra ställen. Magne var också en skicklig lärare och uppskattad föredragshållare i många olika sammanhang. Han gjorde också ett stort och engagerat arbete inom Statens växtsortnämnd och sortprovningen, inför intagande av nya sorter för svenskt lantbruk.

Många är vi som kan intyga att Magne var en mycket vänlig och hjälpsam person som alltid ställde upp närhelst det behövdes. Flera av oss då yngre forskare fick av honom ett betydelsefullt stöd i vår vetenskapliga utveckling. Han delade gärna med sig av sin kunskap och sina många kontakter, vilket underlättade vårt forskningsarbete. Det var lätt att samarbeta med honom och han hade alltid tid när något behövde diskuteras. Långt efter sin pensionering kunde man möta Magne på sin morgonpromenad, alltid vid gott humör, trots att han med tiden fick allt svårare att gå. Vi saknar honom mycket, men är tacksamma över allt som han bidragit med.