Med bestörtning nåddes jag av budet att Magí gått bort. Ett drygt halvsekel av vänskap nådde därmed vägs ände. Mina föräldrars gästböcker och fotoalbum vittnar om den nära vänskapen familjerna emellan. Jag minns efterlängtade middagar, ofta inledda med svamputflykter, konstutställningar, konserter och teaterbesök. Där var glada skratt, livliga diskussioner med högt i tak, men också allvar. Allt debatterades; inget för stort eller för svårt för att ventilera. Kultur förstås, men också politik och religion. Även om ståndpunkterna skilde sig åt så fanns en ömsesidig respekt och känsla att samtalen vidgade vyerna.
Pappa Ramón var konstnär och Magí var utan tvekan hans största supporter. Inte sällan var han involverad i pappas utställningar. Några av dem kom till enbart på Magís initiativ, som på Spanska turistbyrån och Galleri Latina i Stockholm, samt postumt på Vita Huset i Uppsala. I katalanska föreningens första medlemsblad 1978 porträtterar Magí sin vän Ramón. Han såg även till att pappas poesi och teckningar publicerades där, liksom i spanska föreningens medlemsskrift. För min pappa, som växt upp med systrar, blev Magí något av en bror. Glädjen var påtaglig när de först fann varandra och bildade en ”katalansk enklav” mitt i den uppländska myllan; ett andrum där de kunde resonera på riktigt – på katalanska. Pappa den äldre realisten, Magí den yngre visionären. Efter att pappa avled 1997 skrev Magí i ett minnesord: ”Med Ramón kunde man prata om allt. Hans kunskaper inom de flesta områden verkade gränslösa.” Jag vet att pappa upplevde vänskapen på samma sätt; lika berikande och trofast. Senare fortsatte framför allt vänskapen mellan mamma Elisa och Annika Rovira.
Att Magí, precis som pappa, fick sluta sitt liv mitt i steget är avundsvärt; att få vara aktiv ända in i det sista. När det ofattbara inträffade var han nyligen hemkommen från en fotbollsresa till Sitges, just på hemväg efter en lunch med katalanska föreningens veteraner och med språkundervisning för barn till katalansktalande föräldrar i tankarna. För de efterlevande är det desto svårare när förberedelsetiden och tiden för avsked inte finns. Mina tankar går därför till Johanna, José, Teresa och Emilia med familjer. Det som vi barn fick uppleva genom våra föräldrars vänskap berikade oss och gav oss en god grund att utgå från. Jag minns Magí med värme och tacksamhet.