Lárus Jónsson kom som 19-åring från Island till Uppsala för att läsa vid lantbrukshögskolan. Efter avlagd examen fick han ett stipendieår i USA och därefter hade han en kortare tids tjänstgöring i Island. Sedan återkom han till Uppsala. Han fick jobb vid SLU, trivdes med det och stannade här.
Han organiserade sig fackligt och blev snart förtroendeman på heltid i ST/TCO. När hans barn började skolan blev han ordförande i Kvarngärdets hem- och skolaförening. Insikterna därifrån ledde honom till politiken. Han gick med i Socialdemokraterna, blev småningom svensk medborgare och tog politiska uppdrag, i skolstyrelsen, miljö- och hälsoskyddsnämnden och kommunfullmäktige. Han blev även ordförande i nämnden för frivillig utbildning.
Han debatterade gärna, ingen behövde tveka om vad Lárus tyckte i olika politiska frågor – eller i allehanda andra aktuella eller historiska ämnen. Han hördes och tog plats. Samtidigt var han en outtröttlig stöttare av andra och yngre kamrater. Med sin allmänna bildning och breda kunskap om det fackliga och politiska föreningslivet var han helt enkelt bäste mentorn.
Lárus formulerade sig gärna i både tal och skrift. Hans behärskning av svenska språket var hundraprocentig och hans accent var omisskänneligt isländsk. Han var svensk och islänning. Han lämnade Island men Island lämnade aldrig honom. Han reste ofta dit och han hade stor familj där. Han bottnade tryggt i den isländska/nordiska traditionen och sagan. Han ansåg att en ung politikers bästa lärobok i intriger och rävspel är Njáls saga. Och när han samlade sina tankar och kommentarer om TCOs miljöprogram, som han reviderat, i en bok fick den titeln ”Framåt marsch mot Ragnarök?” Förstås, vad annars?
Lárus var en osedvanligt omtänksam kamrat och en sällsynt stimulerande samtalspartner. Hans formuleringsförmåga gav en egen dimension till diskussionen. Saknaden är stor och det är även tacksamheten över att ha fått känna Lárus.