Lars arbetade sedan 1975 på Statens institut för byggnadsforskning, numera Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF), där han vid sin pensionering tjänstgjorde som kanslichef.
Lars, eller Lasse som han oftast kallades växte upp i Uppsala, gick på Katedralskolan och tog examen vid Uppsala universitet. Redan under sin ungdomstid var Lasse en central person i sin kamratkrets. Han idrottade mycket och hans äventyrslystnad förde honom tidigt ut på spännande bilresor i Europa.
När universitetsstudierna var klara accepterade han ett erbjudande från institutet för byggnadsforskning som senare utlokaliserades till Gävle. Där fick han god användning av såväl sina akademiska kunskaper som sina personliga egenskaper, vilket gjorde honom mycket uppskattad av sina kollegor. Vid minnestunden för Lasse vittnade kollegor om hans respektfulla sätt att som kanslichef leda verksamheten, om hans vänliga klokskap, omtanke och omsorg. Hans betydelse för etableringen av IBF som ett självständig mångvetenskapligt forskningsinstitutet vid Uppsala universitet var mycket stor.
Lasses personlighet utmärktes av hans varma humor, stora generositet, omtanke om alla och synnerligen goda minne. Genom honom har vi i släkten haft nära kontakt med vår släkthistoria. Lasse berikade våra liv, inte minst vid festerna på släktens sommarställe, där man bland rösterna i den ljusa midsommarnatten alltid fann Lasses röst, gärna sjungande strofer ur uppsalaspexet Gustav III eller andra visor han alltid hade stenkoll på.
Lasse, tillsammans med sin Lena, var ett stort föredöme för släktens barn och barnbarn och de har varit älskade för sin ständiga ungdomlighet och äventyrslystnad genom sina många resor. Att bli omhändertagna av Lasse och Lena representerade lycka för dem. Den yngsta generationen lärde sig tidigt att uppskatta Lasse: ”Han var alltid så snäll och skojig, och berättade så många historier.” Det är tungt att de inte längre kan berätta för Lasse hur mycket de tyckte om honom.
Nu är Lasse med oss i våra minnen, tankar och ting som påminner oss om den djupt älskade människa han var. Vi gläds åt alla dagar vi fick med Lasse. När vi ses för släktfester kommer Lasse fortsatt att sitta vid vårt honnörsbord. Även om han, ständigt ung, lämnade festen för tidigt.