Lars Linders far var präst och teologie professor och hade Vaksala församling som prebende. Efter skolgång i Uppsala och Katedralskolan blev Lars Linder student 1942 och påbörjade därefter medicinska studier. 1951 var han färdigutbildad läkare och fick förordnanden som vikarierande underläkare på medicin- och kirurgkliniken, där han 1954–59 var 1:e underläkare. Efter ytterligare tre år på lungkliniken utsågs han till överläkare på Kungsgärdets sjukhus på dåvarande Centralepidemisjukhusets plats.
Kungsgärdets sjukhus utvecklades under Lars Linders ledning till en förebild för geriatrik och långtidsvård. Aktivitet och funktionsträning stod i förgrunden i förening med god kroppslig och mental vård i en miljö inriktad mot patienternas trivsel och välbefinnande. Lars Linder blev en talesman för dessa nya idéer, som han spred runt om i landet som en ofta anlitad föredragshållare.
Lars Linder var under alla år ända långt upp i sen ålderdom en hängiven friluftsvän, en skid- och skridskoentusiast. Om hösten var han den förste att pröva isarnas hållbarhet runtom Uppsala ända ute i skärgården; hans lyckligaste upplevelser var nog de vårliga skridskoturerna utomskärs med det öppna havet framför sig.
Lars Linder hade stora sällskapstalanger. Som musikant på flera instrument och som hängiven studentsångare kunde han skapa feststämning varthelst han kom. Legendariska är hans revisionsberättelser i sång och på vers i Västmanlands-Dala Gille – och vem har inte på hans initiativ i glad samvaro ”druckit varandra till”.
Lars Linder personifierade den lyckosamme studenten: bestående gosselynne i kombinations med en seriös livsuppgift.