De som ryckte in på studentkompaniet vid Kungliga Uplands regemente (I 8) i Uppsala i juni 1952, mötte bland de krigsmän av föregående årskull som skulle vara deras förmän, korpralen Lars Hartman. I det civila var han filosofi- och teologistuderande. Redan efter någon vecka åtnjöt han bland rekryterna det anseende som i denna hyperkritiska miljö kunde förvärvas endast genom en ovanlig kombination av gott omdöme, duglighet, lugn, humor, fasthet och vänlighet. Jag vet besked, ty jag var med.
Så skulle det fortsätta under en lång akademisk bana. Lars Hartman tog sin fil kand 1953, sin teol kand 1957, samt lade till en fil mag 1959 och avlade teol lic examen 1961. Han disputerade för teol doktorsgraden 1966 med avhandlingen Prophecy Interpreted, en undersökning av apokalyptiska motiv i bland annat senjudiska texter och de tre första evangelierna. Hans forskning, som tidigt blev internationellt uppmärksammad, präglades av ett metodiskt spårande av gammaltestamentliga och judiska element i Nya testamentet. Åren 1968–1969 var han gästprofessor vid Harvard Unversity.
Redan 1960 hade Hartman utnämnts till assistent vid Teologiska institutionen i Uppsala. År 1967 blev han docent, upprätthöll 1971–1977 som t f en professur och utnämndes 1978 till ordinarie professor i Nya testamentets exegetik, ett ämbete som han skulle bekläda till sin emeritering 1995. Åren 1989-1995 var han chef för Svenska kyrkans forskningsråd. Från en rik produktion under professorstiden må nämnas kommentarer till Kolosserbrevet (1985) och Markusevageliet (2004–2005) . Hans syn försvagades med åren, och hans vetenskapliga arbete, som även omfattade handledning av flera doktorander, kom att präglas av en heroisk kamp mot den hotande blindheten och även mot nedsatt hörsel. Så sent som 2018 utgav han arbetet Bara Markus. Text- och läsarorienterade studier till Markusevangeliet.
Lars Hartman var inte endast ledamot av flera lärda samfund, bland dem Kungliga Vitterhetsakademien och Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala. Han var en i högsta grad aktiv ledamot i samfundens styrelser. Hans insatser för vården av Stenhuset, Kungliga Vetenskapssamhällets boning i Uppsala, och för Vitterhetsakademiens slott, Stjärnsund i Närke, var av stort och varaktigt värde. Men också studentkorpralens ljusa lynne, människovänlighet och förmåga till vänskap hade förblivit oförändrade. Till dessa gåvor hade han under åren kommit att lägga en lågmäld klokhet.