En av Lars sista skrifter behandlar Sven Stolpes disputation 1959 på en avhandling om drottning Kristinas maximer. Ordet ”jag” dyker upp först en tredjedel in i skildringen, trots att Lars i allra högsta grad spelade en huvudroll som förste opponent. Ett citat ur pressen får beskriva den unge litteraturdocenten Gustafssons ”envisa och oförvillade saklighet”. Sin vetenskapliga bedömning sammanfattar Lars kärnfullt på en halv sida, och övergår därefter till de principiella frågor som väcktes av disputationen. Den lilla skriften ger en glimt av en omskriven händelse, men den frammanar också en klar bild av Lars: ointresserad av att sätta sig själv i centrum, en forskare som föredrog argumentets makt framför de stora orden, som hellre såg till sak än till person och som verkligen förstod innebörden i ämnets äldre beteckning ”litteraturhistoria med poetik”, litteraturens både historiska och teoretiska dimensioner.
Lars försvarade sin egen avhandling i Uppsala 1956. I sina skrifter utreder han med lärdom och klarhet diktkonstens och litteraturteorins historia. Hans banbrytande forskning sträcker sig från avhandlingens 1600-tal via 1700-talets poetik och 1800-talets estetik till 1900-talets litteraturhistorieskrivning och moderna teorier. Inriktningen är unik i Sverige, och under sin tid som lektor i Örebro tilldelades han professors namn.
På 1990-talet blev Lars min handledare. Det gällde att lyssna – Lars hade alltid viktiga saker att säga, men vanligtvis nästan i förbigående. Med tiden blev Lars också en vän som följde familjens öden och äventyr. Utan stora åthävor och oftast utan att prata om sig själv spred han glädje med sin torra humor och vänfasthet. Att Lars dolde sin värme under en behärskad yta gör den inte mindre saknad.