Under många år plågades Kjell av en ovanlig sjukdom. Med järnvilja och nya mediciner höll han den oftast i schack. Men i år saknar man hässjorna utmed Edevägen, som försågs med regnrockar vid behov. Hela familjen deltog som sed var i ’höjanna’. Skogsbruk, restaurering av gamla hölador, uthållig plockning av myrbär och fiske på djupet efter den stora siken i Hammerdalssjön var andra nöjen.
För Kjell var självhushållet ett ideal. Sista gången han var i Ede satte han och Knut ”päran”. Den blommar nu.
För de flesta skulle det jag beskrivit räcka väl. Men inte för vännen Kjell. Sedan 1993 var han mannen bakom Hammerdalskrönikan som redaktör och författare. Från 2010 ingick han i en redaktionsgrupp. Krönikan har många insiktsfulla och väldokumenterade bidrag av hans hand. Han har också inspirerat andra att dela med sig av sitt kunnande om hembygden. Kjell Sundström var den förste som fäste uppmärksamhet på de gamla kavelbroarna över våtmarkerna och som daterade dem. Vi besökte tänkbara platser där ”Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro”. Planen var att åldersbestämma pilgrimsledens byggmaterial just på dessa platser.
De flesta av oss glömmer på äldre dar. Kjell hade ett motsatt problem. Han kom ihåg mer än nödvändigt. Inte bara källorna utan även aktuella sidor. I hela sitt vuxna liv studerade han. Han kunde därför agronomi, arkeologi, astronomi, geologi, historia, agrarhistoria och namnforskning. Motivet för dessa studier var rent personligt intresse. Den inhämtade kunskapen behövdes inte för brödfödan. Den var brödfödan.
Kjell var upptäckare, vägvisare och eldsjäl. Han var stolt över dem som brutit mark och odlat jord. Där det otränade ögat inget ser pekade han ut boplatser, odlingsterrasser och fångstgropar.
Kärleksfull omsorg om familjen och hembygden, personliga ideella insatser, hans tystlåtna blygsamma väsen – allt detta tackar vi för och fogar till våra vackraste minnen av den korta jämtländska sommaren.