Kerstin gjorde en solid akademisk karriär, allt knutet till Uppsala universitet. Efter disputation 1960 blev hon professor i zoofysiologi 1972, aktiv i forskning men också som administratör, vid Universitetskanslersämbetet 1971-1977 där hon slutade som vice universitetskansler; hon invaldes i Kungliga Vetenskapsakademin 1980 där hon blev vice preses; hon var expert i ett antal offentliga utredningar.
Från 1990-talet, dvs efter sin pension, blev hon alltmer engagerad i miljö- och kvinnorättsfrågor. Hon var med vid FN:s stora konferens om Miljö och utveckling i Rio 1992. 1996 publicerade hon Kunskap i kamp mot kris: Kan naturresurser ersättas?
Hon blev tidigt medlem i svenska UNIFEM, FN:s utvecklingsfond för kvinnor (nu UN Women), och publicerade 2001 rapporten Elimination of Discrimination against Women.
Situationen runt Aralsjön i Centralasien, en gång världens fjärde största sjö, där en katastrofal misshushållning av vatten lett till sjöns gradvisa uttorkning, med svåra konsekvenser för främst kvinnor och barn med vikande livsmedelsförsörjning, dricksvatten och utbredning av sjukdomar visar tydligare än någonsin hur miljö och humanitära frågor hänger ihop. Kerstin lärde känna situationen i Aralsjöområdet genom sina vänner Gia och Bo Kjellén, aktiva inom miljödiplomati, och vid besök i regionen.
Tillsammans med Gia Kjellén och med uppbackning av bland andra UNIFEM och Vetenskapsakademin ordnade Kerstin 1998 en stor internationell konferens om Aralsjöfrågorna i Sveriges riksdag. Det resulterade i bildandet av Svenska Aralsjösällskapet där hon var verksam i mer än 12 år. Aralsjösällskapet är fortfarande aktivt, men nu utan det solida stöd som Kerstin Lindahl Kiessling utgjorde. Vi kan bara beundra henne för allt hon hann bidra med under ett långt liv.