Katarina har som dramatiker skrivit in sitt namn i den lokala teaterhistorien, med en egen teaterform, ett slags totalteater med musik och dans, som varken är tungfotad socialrealism eller lättviktigt bygdespel.
Vi kom i kontakt med henne när hon anlitades som regissör till en teateruppsättning i Österbybruk. Då såg hon den gamla välbevarade Vallonsmedjan. ”Här ska vi spela teater” sa Katarina, och så skapade hon, tillsammans med ensemblen och äldre ortsbor, spelet Jernets Fångar som nu ges för 32:a året i Vallonsmedjan.
Det är just mångfalden av aktörer i alla åldrar, med egna livserfarenheter, som ger Katarinas spel dess styrka och särart. Katarina har genom att lyssna till vad smedjan har att berätta lyckats skapa ett spel där hon levandegör de människor som levt och dött där – i arbete och drömmar, i sorg och i glädje.
Och det är med glädje vi minns Katarina, och arbetet med vår teater varje sommar. Det som startar utomhus i grässlänten och fortsätter inomhus i mörkret i smedjan, där smedjan går igen genom hennes lyhörda manus. Och i pausen i repetitionen tas kaffetermosarna fram – ett fenomen som roade Katarina.
Vi märkte också ett stråk av Bergslagen – folktro, läkekonst och naturväsen – som Katarina bar inom sig från Dalarna. Hon var en traditionsförmedlare.
Katarina började som bildskapare och scenograf, och arbetade i målarverkstaden på Operan i Stockholm, och som scenograf på Svenska Teatern i Helsingfors. Den förmågan såg vi då hon rekognoscerade inför ett gästspel i Frankrike, och skapade scenografiska illustrationer för uppsättningen.
Och för generationer av elever i Uppsala har Katarina varit den stora dramaläraren. Men Katarina har också visat att alla som vill kan vara delaktiga i dramat. Vi är tacksamma att ha fått dela den upplevelsen. Katarina har likt Prospero lämnat scenen men teatern lever.