Karin växte upp i Öster Ekeby i Vendel, yngst av sex syskon. Efter sexårig folkskola hjälpte hon till på gården. Sen kom tältmötesserien, där fann hon sin tro. Hon fann också predikanten Rune och kärleken. De gifte sig och hon följde sin make runt landet där han fick olika pastorstjänster. Hoting, Ullånger, Gävle, Vingåker, Halmstad. 1976 flyttade de till Östervåla som kom att bli platsen de återvände till efter pensionen.
Karin var mycket aktiv i de olika församlingarna, hon startade bland annat söndagsskolor och i Vingåker även barntimmar vilket där var en nyhet och mycket omtyckt. Kommunen gick in med ekonomiskt stöd till församlingen. Sången och musiken tog också stor plats liksom poesin. I Vingåker började hon också förvärvsarbeta i en affär. I Halmstad fick hon jobb på Frikyrkliga Studieförbundet (FS) vilket hon sedan fortsatte med som avdelnings-studieledare i Uppsala när maken fått arbete i Östervåla.
Vid den tiden abonnerade Svenska Missionsförbundet på några utbildningsplatser på Samariterhemmet diakonutbildning. Karin tog tjänstledigt, sökte kursen och gick den 1982-83. Men det skulle dröja till 1987 innan en diakontjänst i Sandviken blev möjlig. Maken Rune fick då samtidigt tjänst i grannförsamlingen Valbo. ”Jag har arbetat som diakon i hela mitt liv, fast det är först nu som jag fått en lön”.
Karin blev snart en central person i missionsförsamlingen omfattande arbete i Sandviken. Hon kunde möta äldre, sörjande, lika självklart som barnfamiljer och ungdomar. Hon utstrålade värme och glädje och en sprittande humor. I Sandviken fick hon möjlighet att på heltid arbeta med det hon gjort under hela sitt liv som volontär. Men hon tog inte över från andra.
Hon var angelägen att lyfta fram andras förmågor och kompetenser, kanske var det hennes tid på FS som formade pedagogen i henne. Så kom det sig att hennes ena svärson, Gerhard, blev en av arkitekterna till SMF:s utvecklade diakonutbildning och att den pastor hon arbetade längst med i Sandviken blev en av lärarna på utbildningen.
Det är ingen överdrift att säga att Karin i mycket blivit en rollmodell för en modern diakonidentitet i vårt kyrkosamfund och som kommit att prägla vår diakonutbildning. Inte minst om relationen mellan pastorsrollen och diakonrollen. Ett ömsesidigt beroende av varandra samtidigt självklara egna identiteter och yrkesroller.