Joe kom 1972 från USA för att bli postdoktor vid professor Lars Ernsters laboratorium på Biokemiska Institutionen, Stockholms universitet. Vid institutionen blev Joe djupt engagerad i forskning om toxiska kemikalier och deras avgiftning i kroppen. Efter att fått docentkompetens blev Joe den mest efterfrågade handledaren vid institutionen. Hans policy var dock att inte samtidigt ha fler än sex doktorander för att kunna ge alla en optimal handledning.
Joe utvecklade och ledde avancerade kurser i biokemisk toxikologi och cancerns biokemi utan motsvarighet i Sverige. Till undervisningen rekryterades även föreläsare från andra institutioner, och i kallelsen inför kursstarten fanns alltid humoristiska inslag och finurliga formuleringar. Joes utomordentliga förmåga att kommunicera vetenskap och hur man undervisar, lyssnar, tänker och lär sig blev ett föredöme för både lärare och elever. Den synnerligen uppskattade undervisningen i biokemisk toxikologi pågick under 42 år. Joe fortsatte därefter att adressera frågor om etik och fusk i forskning samt transparens i vetenskaplig verksamhet.
Joe var en utmärkt stilist och hjälpte generöst hela institutionens doktorander att förbättra engelskan i deras avhandlingar. Han anordnade också kurser om författande av vetenskapliga artiklar. Han skrev och publicerade ett stort antal sånger med underfundiga texter under titeln ”Songs of the Biological Revolution”, bl.a. ”The Grant Application Time Blues” och ”The Enzyme Song”. Kompositionerna framförde han med bravur och gitarrspelande vid institutionens fester. Vi som följt Joe DePierres verksamhet som kollegor sedan 1972 kommer att minnas Joe som en sällsynt ”scholar” med moralisk kompass och integritet. Han hade inget behov av att påtala sin bakgrund från Stanford University och Harvard University utan var en anspråkslös och omtänksam kamrat för både studenter och kollegor.