”Skota hem!” hojtade Johan där han satt i lä i sittbrunnen i vår gemensamt ägda segelbåt. Utropet får närmast ses som en allmän uppmaning till besättningen och möjligen också högre makter att öka farten så att den hägrande lunchen i en sakral skärgårdsvik inte skulle försenas. Det hade inget att göra med hur seglen stod och varifrån vinden kom - det var detaljer som den seglings-
älskande Johan inte brydde sig så mycket om. Själva seglandet var en transport mellan två måltider, saltstänkt och uppfriskande men ofta onödigt lång. Det var livet runtikring seglingen som var Johans Shangrila. Surströmmmingslunch med avec i en vacker lävik där häggen spred sin förföriska vårdoft och där ”gäddan lekte i vikar och vass”. En måltid följd av en stunds siesta på berget innan eftermiddagsbridgen tog vid. Den varade vanligtvis till aperitifen. Besättningens önskemål om fortsatt segling möttes med ett förvånat ”varför då, vi ligger väl bra här?”.
Johan som alltid var glad, lite uppspelt och med livsbejakande humor var i seglingssammanhang ganska ceremoniell. Vid avgång från hemmahamnen skulle alltid marschmusik spelas på kassettbandspelaren - Anchors Away var det som gällde - och när något av marinens örlogsfartyg kom inom synhåll skulle det alltid hälsas med halad flagg som förväntades bli besvarad på motsvarande sätt. Det skedde också ibland till Johans stora förtjusning.
Till det ceremoniella hörde att Johan krävde blommor på bordet både till lunch och supé. Han var avvaktande till all form av fysisk aktivitet men det hände att han tog sig ner i jollen och rodde i land för att plocka de blommor som skulle pryda bordet. Om det däremot kom förslag på en förmiddagspromenad på klipporna runt ön där vi ankrat var Johan förhindrad, åberopande ett plågsamt skoskav som kommit under natten.
Johans valspråk: ”ingen enkelhet för min skull” manifesterades särskilt tydligt i gastronomiska sammanhang. Trerätters supé med kvalitetsviner var standard ombord och man skulle därtill vara propert klädd. Grönsaker stod emellertid inte högt i kurs. Persilja kunde fördragas om den ingick i Bernaisesåsen och en grön oliv marinerad i Martini kunde också slinka ner, men övrig frukt och grönt smusslades diskret in i servetten.
Som duktig invärtes medicinare var Johan naturligtvis medveten om den hälsobringande effekten av fysisk aktivitet och sunda matvanor, men det gällde som han sa, egentligen bara patienter. Ett mentalt välbefinnande var det som just hans kropp mådde bra av. Med tiden ledde detta levnadssätt till en ansenlig övervikt. Johan kallade det för ”en rondeur som gör att det finns mer av mig att tycka om!”
Och det gjorde jag.