Jan och jag träffades 1959 när vi båda började första ring i läroverket i Arvika. När jag fick veta att hans namn var Lemming frågade jag om han var släkt med den legendariske spjutkastaren och fyrfaldige OS-guldvinnaren. Jan berättade att det var hans farfar och i likhet med sin farfar var Jan både stark och vältränad. När vi testade oss inför att vi skulle åka Vasaloppet låg Jans syreupptagningsförmåga på sex liter per minut medan vi andra hamnade på mellan tre och fem liter per minut.
Vi umgicks hela tiden i gymnasiet och på sommarloven arbetade vi tillsammans på Svenska Rayon i Älvenäs. När vi sedan började studera i Uppsala bodde vi under många år grannar och umgänget fortsatte. Några somrar seglade vi på västkusten under Jans befäl. Vi kom också att tillhöra samma rotaryklubb och det år Jan var uppskattad president inledde Jan alltid sitt välkomsttal med att återge en anekdot från Värmland.
För Jan var frågor om miljö och energi mycket viktiga och som energirådgivare åt Uppsala kommun införde Jan en mängd energisparande åtgärder åt såväl kommunen som åt enskilda personer och företag. Jan levde också verkligen som han lärde och skaffade sig en hybridbil och fick sin bostadsrättsförening att installera solpaneler. "Den sparade kilowattimmen är den bästa timmen" brukade han säga.
Jan var en oerhört socialt kompetent människa med ett stort nätverk och många vänner. Jans energi och omtanke verkade räcka till allt och alla.Att Jan som var så livskraftig så plötsligt skulle gå bort är ofattbart och vi är många som tillsammans med han familj sörjer och saknar honom. Tack Jan för att jag fick vara din vän under så många år.