November 1976. Rikssalen i Uppsala slott. Årets högtidliga akademimiddag är över. Hedersgästen, utbildningsministern i Torbjörn Fälldins nya regering, har hållit tacktalet. Man är på väg ut. I strömmen kommer jag att gå intill rector magnificus, Torgny Segerstedt. ”Herre Gud,” viskar han, ”vad det är vackert att höra toner av en salig ängels mun.” Jag kände Segerstedt. Det var inte med en ironisk syftning på den unge ministerns kända frikyrkliga engagemang som han citerade Carl Jonas Love Almquists ”Den lyssnande Maria”. Det var med genuin och tacksam uppskattning. Universitetsvärlden hade fått nog av välvisa reformförsök, förmaningar och tillrättavisningar. Här hade nu en makthavare talat som med klara ord visade förståelse för denna på en gång gynnade och plågade sektors situation och behov. Det kändes som en befrielse. Och det var inte vilken makthavare som helst: statsrådet Jan-Erik Wikströms portfölj omfattade inte endast forskning och utbildning utan också hela det ännu vagt avgränsade kulturområdet. Hans framträdande vid Vitterhetsakademiens årshögtid ett halvår efter akademimiddagen i Uppsala hade samma befriande verkan.
De kommande åren skulle visa att optimismen inte var ogrundad. Det var sannolikt framför allt kulturen, allra främst musiken, som låg Jan-Erik Wikström närmast om hjärtat, men på alla de breda och delvis svårtillgängliga fält som han ansvarade för visade han inte endast plikttrohet och initiativkraft. Han hade också det goda omdömet att lyssna, att hålla den egna handen tillbaka, visa goda medarbetare förtroende och ge dem handlingsfrihet. Han tycktes inte ha något behov av att göra sig synligt gällande. Genuin ödmjukhet var en del av det andliga arv som han utan alla åthävor förvaltade livet igenom.
Till Rikssalen i Uppsala slott skulle Jan-Erik Wikström återvända när han år 1992 tillträdde ämbetet som landshövding i Uppsala län och därmed inledde en ny relation till bygden, staden och universitetet. I alla de talrika stora och små, historiska och nytillkomna, glansfulla och blygsamma angelägenheter där länet, universitetet och kyrkan ofta – ibland dagligen – möttes till överläggning kunde man räkna med Jan-Erik Wikströms aktiva, genomtänkta och oföränderligt lugna och vänliga deltagande. Segerstedt hade träffat rätt den där novemberkvällen 1976: vi hade alla funnit en vän.