Efter studier i Uppsala verkade han som lärare vid Huddingegymnasiet. Förutom läroböcker i filosofi skrev han även i andra ämnen, t. ex. om en illuster anförvant från 1700-talet, ”Bryggarkungen” Westman, ömsom vildsint jakobin, ömsom trogen kungavän och vän till Bellman. En dotter till anfadern blev farmor till upptäcktsresanden Sven Hedin.
Jan-Erik bråddes till synes inte på sina äventyrliga släktingar utan var en blygsam och fridsam person, men han fängslades tidigt av det gamla krigsspelet schack. Under 1960-talet tillhörde han Sveriges absoluta elit. Sex gånger blev han Uppsala-mästare och deltog i flera student-olympiader och lag-VM. Sin debut i Sverigemästargruppen gjorde han 1966.
En höjdpunkt i karriären blev olympiaden i Fidel Castros Havanna 1966. Bland spelarna fanns blivande världsmästare: Boris Spasskij och Bobby Fischer.
I teleschack, ett drag per dag i pressen, mötte han två världsmästare, Boris Spasskij och Nona Gaprindasjvili.
Jan-Erik skrev två schackböcker: Capablancas förlustpartier (1963) och (med Nils Lundahl) Historiska schackpartier (1967).
Även i hans lärargärning fanns plats för schack. En av hans elever gavs som specialarbete att analysera en komplicerad spelöppning. Hon hette Pia Cramling och blir sedermera berömd stormästare och trefaldig europamästarinna.
Jan-Erik upphörde med seriöst tävlingsschack vid sextiotalets slut. Men pjäser och bräde tilläts inte att damma igen. Schack per brev spelade han med den finländske stormästaren Heikki Westerinen. Och i den lilla krets, där Jan-Erik ingick, som i många år samlats för middag, samtal och snabbschack, är saknaden stor. Även när sjukdomen började ta överhand gladdes han över det ädla spelet. Vi minns hans underfundiga humor, stillsamma ironier och, när han var nöjd med hur hans pjäser stod på brädet, lätt tankspridda visslande.
För ”Skriptor”-schackvännerna