Bo – en ung svensk läkare på väg mot Pakistan – och Ishrat, en ännu yngre pakistansk flicka på väg hem från en skola i England, träffades på en båt. Det var början på den stora kärleken mellan dem som varade livet ut. Ishrat kom att leva merparten av sitt liv i Sverige till gagn för flera generationer studenter vid universiteten i Stockholm och Uppsala och en stor vänkrets som innefattade såväl kollegor inom engelskspråkig litteraturvetenskap både i Sverige och internationellt, som kulturpersonligheter, medlemmar i den Internationella Kvinnoklubben och kamrater på golfbanor. Hon värnade om sina rötter och tillbringade några månader varje år i Pakistan. Lika viktigt var dock Gotland och inget år var komplett utan en vistelse i familjens sommarhem.
Ishrat fick en gedigen utbildning som sträckte sig från skoltid hos katolska nunnor i Bombay till en internattid i England och senare forskarstudier i Uppsala. Hennes stora passion var teatern; i sin forskning fokuserade hon på Shakespeareföreställningar. Verbal som få var hon en gudabenådad lärare, både krävande och uppmuntrande. Som kollega var hon omtänksam och engagerad.
Ishrat gjorde ett oförglömligt intryck på alla som någonsin träffat henne, senast på hennes elever vid Stockholms Senioruniversitet. Hon hade en förmåga att få varje vän att känna sig speciell. Därutöver var hon omåttligt generös; hennes gästfrihet innefattade både kollegor, besökande forskare och studenter. Det var näst intill omöjligt att få henne att dela på en restaurangnota
När hennes svåra sjukdom upptäcktes förra året mötte hon den både rationellt och stoiskt. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig.