Ingrid Lundh Rundqvist (1937-2024)

Uppsalaflickan och konstnären Ingrid Lundh Rundqvist har i en ålder av 86 år lämnat oss. Hon sörjs av maken Peter Rundqvist, syskon, släkt och vänner.

Minnesord2024-08-19 07:45

Som nyinflyttad i huset på Rundelsgränd mötte jag Ingrid i trappan. Vi var båda medelålders återflyttade till Sverige och kom att bli mycket nära vänner under de 20 år som följde. Ingrid blev min "storasyster". Åldern betydde ingenting: Ingrids vakna förhållning till det åskådliga i tillvaron, hennes fantasifyllda associationer, intelligens och lusten att föra resonemang var tidlös.

Det dröjde inte länge förrän jag insåg vidden av Ingrids konstnärskap. Utbildad glaskonstnär med start på 80-talet i Tyskland, Holland och Spanien utvecklade hon sin egen teknik för så kallad glasfusing. Genom sammansmältning av glas tillsammans med metallfolie i en specialugn skapade hon, genom att kontrollera smältningsprocessen exakt, gripande berättelser med både budskap och dramatik. Som betraktare är det omöjligt att inte stanna till. Det blev väggbilder, fönsterbilder, devor...

Glasarbete är tungt och hårt för åldrande händer. För Ingrid ledde detta till nya möjligheter. Skaparivern utvecklade nu hennes fotograferande till bildkonst. Genom studier och experiment nådde hon snart professionell kompetens. Nu utvecklade hon åter ett eget formspråk där bilden från en högupplösande kameras vidvinkel, rakt in i ett föremål, fångade ett ögonblick - vilket som helst - som sedan utgjorde basen för hennes egen version av fotografik. Återigen framträder här en fantastisk samling bilder som var och en, eller i serie, har den där särskilda berättelsen som inte lämnar en oberörd.

Min man och jag kom att älska allt detta och nu i saknaden är det en tröst att Ingrids konstnärskap lever vidare i hennes alster.

Ingrids konst har ställts ut både internationellt och i Sverige men hennes blygsamhet kring sin begåvning och sitt skapande präglade nog även en återhållsam marknadsföring, till förfång för en bredare publik.

Min beundran för Ingrids konstnärskap till trots var vår vänskap helt personlig. Vi fann vårt gemensamma språk i lekfull skaparglädje och förmåga att se det dråpliga i tillvaron. Våra stunder tillsammans var glädjefyllda men med ett naturligt djup. När vi båda drabbades av tråkiga åkommor som reducerade våra fysiska träffar fick telefonsamtalen ta över. Och de fick ta den tid de behövde.

Nu är tomheten bedövande men den fylls gradvis av många fina minnen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!