Hans Wiktorsson (1939 - 2023)

Hans föddes som yngst i en syskonskara på sju barn, på en gård i Drakabygget utanför Örkelljunga. Där på gränsen mellan Skåne och Halland väcktes hans stora intresse för djur och natur. Där lärde han sig lantbrukets grunder, där fick han snickra och bygga, och där växte hans fågelintresse fram, intressen som han behöll livet igenom. 

Hans talang och intresse för matematik och naturvetenskaperna visade sig tidigt, och efter folkskolan fortsatte han, som den enda i syskonskaran, till realskolan i Örkelljunga och sedan till gymnasiet i Ängelholm. Han träffade sin livskamrat Marianne och steget från gården vid Hallandsåsen blev ännu större när de flyttade till Uppsala, där Hans började på Lantbrukshögskolan. 

Efter agronomexamen drev hans ambition och nyfikenhet honom vidare, och han disputerade för doktorsgrad 1971. 1979 utnämndes Hans till professor i Husdjurens utfordring och vård, och han stannade vid SLU genom hela sitt yrkesliv, i många år som institutionschef. Hans forskning rörde analys av faktorer och förutsättningar för produktivitet och välmående hos mjölkkor. Arbetet ledde till många internationella uppdrag och familjen fick t ex uppleva Kanada och Tanzania. Hans var aktiv i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, hedersdoktor vid Tartu Universitet och hade under sin karriär många internationella samarbeten, särskilt i utvecklingsländer. 

Hans var en vänlig och kunnig mångsysslare med enorm arbetskapacitet och nyfikenhet. Han satt aldrig still - det fanns alltid ett projekt att arbeta på, alltid ett nytt djur att ta hem till villan i Vänge. Han trivdes som allra bäst i skogen med bössan på axeln, orienteringskartan i handen eller längdåkningsskidorna på fötterna. Familjens skogsgård Grönvallen utanför Järlåsa var en favoritplats, där han jagade och brukade skog. Han tyckte mycket om att bygga och snickra på gården Hultet utanför Hässleholm, där familjen tillbringade somrar och ledigheter under nära 50 år, nära den stora släkten. Hans var också aktiv i förenings- och församlingsliv i Vänge och sedan i Hässleholm, dit han och Marianne flyttade efter pensioneringen.

Men till sist stillas även den mest energiska mannen. Vår älskade Hans har i stor sorg och saknad nu lämnat oss. Men mitt i sorgen är vi tacksamma för ett på alla sätt rikt liv tillsammans.