Hasse föddes visserligen i Enköping men han var Uppsalabo till hundra procent.
Han växte upp och gick i skola i Uppsala, han utbildade sig till typograf i Uppsala, han fick sina första fackliga och politiska uppdrag i Uppsala och han avslutade sin karriär som landshövding i Uppsala län. Dessemellan hann han med att vara kommunalråd, riksdagsledamot och statssekreterare, ordförande i Kooperativa Förbundet, Rikskorpen, Svenska Turistföreningen, HSB riks m fl. Han var med och drev på för Musikens Hus från början. När han lämnade slottet och gick i pension var det inte vila som gällde. Han började om. Tillsammans med en handfull generationskamrater ville han vara med och påverka igen. ”Det var inte bättre förr men det är sämre nu” sa Hasse. Med den socialdemokratiska föreningen Veteranerna skapade han en plattform. Och med sitt enorma nätverk kunde han lätt få intressanta medverkande till föreningen som snart blev en de mest aktiva i partiet. Han var dessutom en habil skribent och en lysande talare och en person som partivänner gärna lyssnade på.
Energi och social kompetens, ledaregenskaper, nyfikenhet, politisk fingertoppskänsla och en god kondition - som kom av envetet cyklande - se där några egenskaper som krävs för en riktig politiker och som gjorde att Hasse klarade allt han gjorde.
Hasse har beskrivit sin uppväxt som mycket kärleksfull och det är ingen tillfällighet att ”hans” förening hade som portalparagraf ”medlemmar ska vara varandra till stöd och hjälp i svåra stunder som i den goda familjen”. Han deltog även i väntjänsten där han bodde och han var en omtyckt begravningsförrättare.
Hasse var aktiv i politiken in i det sista. Han var en konstruktiv – och ibland ilsken - kritiker av ett socialdemokratiskt parti som han var obrottsligt trogen. Vid sin död hade han varit medlem i över 80 år.
Förebild, oefterliknelig och djupt saknad.
För s-föreningen Veteranerna