Gunnar Wemans kyrkogärning var mångfacetterad. I en biografisk artikel i en festskrift till honom har jag karaktäriserat hans insats som en pastoral kyrkogärning. Både i övergripande och församlingsnära frågor drev han det pastorala perspektivet.
Präståren i Sigtuna från 1964 präglades av Wemans själavårdande sätt i de många mötena med församlingsbor i glädje och sorg. Miljön i småstaden passade honom väl med hans utåtriktade hållning och kulturella intresse parat med missionsengagemang. Till Sigtuna återvände han efter pensioneringen. Renoveringen av Mariakyrkan blev sedan ämnet för hans doktorsavhandling.
Sina musikaliska färdigheter och känslan för liturgi fick han bruk för som direktor för Svenska kyrkans nämnd för gudstjänstliv och evangelisation 1985–86. Biskopstiden i Luleå från 1986 bar på stora utmaningar: omorganisationer, prästrekrytering, krisen på Ovako Steel och förhållandet till väckelsen.
Gunnar Wemans ärkebiskopstid var kort, 1993–1997. Han hade velat fortsätta men regeringen höll på 65-årsdagen. Det ekumeniska arbetet var en viktig del i uppdraget. Vid Jubelfesten i Uppsala 1993 deltog bland andra den romersk-katolske kardinalen Edward Cassidy och den ekumeniske patriarken av Konstantinopel Bartolomaios. Förhoppningar fanns om en ekumenisk vår. Weman fick även slutföra den ekumeniska Borgåöverenskommelsen mellan de nordiska och baltiska kyrkorna med den anglikanska kyrkan. Under hans ordförandeskap togs också de inledande besluten som ledde till ändrade relationer mellan kyrkan och staten.
Kyrkans syn på samkönade relationer, passagerarfärjan M/S Estonias förlisning och flyktingfrågorna diskuterades livligt under ärkebiskopsåren och Weman fick stundom kritik för sina ställningstaganden.
Som hans nära medarbetare under ärkebiskopsåren erfor också jag hans pastorala omsorg, präglad av personlig omtänksamhet.
R.I.P.