Gunnar Eriksson var professor i idéhistoria, först i Umeå och därefter vid Uppsala universitet. Under mina första yrkesverksamma år hade jag förmånen att både vara handledare för ett antal doktorander och samtidigt handledd av Gunnar, en märklig och oanad upplevelse.
Den japanska regissören Akira Kurosawas film Vägvisaren handlar om en vetenskaplig expedition till nordöstra Sibirien. Man manövrerar sig över tundran, genom risiga skogar och trädlösa marker och den ryska kartbilden får sina slutliga konturer.
Till expeditionens läger kommer en komisk och underlig figur, en representant för urbefolkningen, som hävdar nya och märkvärdiga idéer. Han har uppenbarligen något att säga, men i sin vildsinta skepnad är det ingen som riktigt tror honom. Istället gör han excentriska utspel som leder expeditionen in i snårskogar.
Eftersom Gunnar inte bara var idéhistoriker utan också ovanligt bevandrad i botanik var vi ofta ute och vandrade i skogen tillsammans. Skogen försatte Gunnar i ett upprymt tillstånd. En pärluggla och det snabba förbiflaxandet av en gröngöling fick honom att associera till sin avhandling om botanikern Elias Fries, vars tänkande Gunnar försökt att tyda.
De geografiska expeditionerna, samtida med Fries, har blivit den västerländska vetenskapens signum, genom viljan att kartlägga och genomlysa tidigare okända områden. Gunnars ambition var den motsatta. Istället för räta linjer intresserade han sig för naturens mysterier och tänkandets snårskogar. Varifrån kom egentligen jordugglan, den märkliga blandning mellan rovfågel och uggla, som vi mötte på en våra utflykter i sammanflödet mellan Vindelälven och Umeälven? Hur tar en ny idé sin början och var tar den vägen? Sådant samtalade vi om, när vi då och då smet från institutionens sammanträden om kurslitteratur.
Med sin lågmälda finurlighet visade Gunnar att varje ting är värt att dröja vid, att sidospår och villovägar kanske till och med är viktigare att färdas på än motorvägar, om man vill nå kunskap.