Finn Poulsen, min gode vän, kollega och ständige inspiratör sedan drygt 30 år, har gått bort, lika oväntat som sorgligt för oss alla. Den 25 juni, för bara några dagar sedan, påminde mig min telefon om hans 77-årsdag; istället kom det att bli dagen för hans begravning.
Vårt samarbete genom alla år kom att inledas med Finns uppsättning av Göran Tunströms ”Juloratoriet” på Uppsala Stadsteater hösten 1993; då, liksom i alla de kommande gemensamma projekten var Finn regissör och idéspruta och jag ledde musiken. Listan på våra samarbeten kan göras oändligt lång, men några projekt framstår i mitt minne som extra betydelsefulla: Rossinis ”Resan till Reims” (Uppsala Stadsteater), Mozarts ”Trollflöjten” (Botan), Bizets ”Carmen” (Katedralskolan), Bachs ”Johannespassionen” (Bälinge kyrka) och ett antal Nyårskonserter i Universitetsaulan – något som självklart renderade Finn ett hedersmedlemskap i Uppsala Akademiska Kammarkör.
Finn var de små och oväntade medlens mästare: han lät Drottningholms Barockensemble uppträda i pyjamas när vi framförde Purcells ”En Midsommarnattsdröm”, han guidade publiken genom berättelsen i ”Trollflöjten” via ett dockskåp, i den halvsceniska interpretationen av ”Johannespassionen” var solisterna placerade på kuddar etc., men oavsett hur intressanta och överraskade hans sceniska lösningar än var, fick de för Finn aldrig någonsin konkurrera med själva musiken; för teatermannen var musiken det självklart viktigaste!
Med vemod och saknad sörjer jag Finn Poulsen, men kommer alltid att bära med mig det ljusa minnet av hans alltid lika varma, inspirerande blick och hans tro på den gränslösa skaparkraft som han uppfattade finns hos varje människa.