Ewa föddes och växte upp som missionärsbarn i Etiopien. Båda föräldrarna blev med tiden präster. Hela livet tyckte hon att Sverige var för kallt de flesta av årets månader. Mänsklig värme hade Ewa dock en ovanlig förmåga att både kunna ta emot och att ge oss andra. Ewa fann vänner i alla sammanhang och kunde behålla dem.
Hennes värme var parad med bästa sortens integritet och respekt för dem hon mötte. Tidigt upptäckte både andra och hon hennes förmåga att skriva skickligt om viktiga ting. Efter journalistutbildning kom hon att framförallt arbeta med kyrkoanknutna medier. Samtidigt som Ewa hittade utomordentligt väl i de sammanhangen behöll hon en kritisk och analyserande distans. Hon visste att det fanns mycket både under mattan och i hörnen. Det skulle inte gömmas.
På 1990-talet anställdes Ewa vid kyrkokansliet i Uppsala med inriktning på information om de internationella verksamheterna. När jag blev ärkebiskop 2006 hade hon under några kortare perioder tjänstgjort som min företrädare KG Hammars pressekreterare. Jag var skeptisk till att ha pressekreterare. Hur skulle någon annan kunna på djupet känna in vad jag egentligen ville och ville säga? Och detta att ha en person så nära i en mängd sammanhang, inte minst på mångfaldiga utlandsresor, hur skulle det gå? Att arbeta med Ewa gjorde att tveksamheten försvann. Hon visade sig vara rak, ärlig, kunnig och inkännande på samma gång. Inför viktiga intervjuer var hon en ovärderlig sparringpartner och när det vid olika tillfällen blåste upp till större eller mindre kritikstormar kombinerade hon lugn effektivitet med analytisk klarhet.
Redan omkring millennieskiftet hade Ewa drabbats av en allvarlig cancer som kämpades ner. Tjugo år senare var det dags igen och efter flera års böljande strid mot sjukdomen så somnade hon in, in i det sista omgiven av oräkneliga vänner som hon verkligen levt och levde i ömsesidigt utbyte med. Tio innehållsrika år med maken, fotografen och församlingspedagogen Magnus Aronson, gav Ewa en djup gemenskap som blev henne till styrka.